Jag tittade precis färdigt på The Curious Case of Benjamin Button och blev tyvärr varken särskilt imponerad eller berörd av filmen i sig. Däremot när jag sedan tittade in på Felicias blogg sagolikasaker.blogg.se och såg hennes inlägg om att hon såg tillbaka på Pragresan med kulturklassen började jag tänka. Man kan ju fråga sig vart allt tog vägen, jag har fortfarande väldigt lätt för att bli sentimental när det gäller skolan och de tre fantastiska åren jag spenderade där. Jag tror faktiskt att nu när augusti närmar sig har jag insett att jag inte ska återvända till den skolan igen och träffa den gamla klassen och småprata om sommaren. Nu får jag forma mitt eget liv och måste göra någonting av det. Speciellt när jag tänker tillbaka på den resan vi gjorde med kulturklassen så inser jag hur otroligt bra vi hade det. En del av mig saknar det men en annan är fast besluten att gå vidare. Det liv jag lever nu är trots allt väldigt bra och jag vet att framtiden har mycket att bjuda på.

Men just nu får jag leva i nuet och försöka fatta så vettiga beslut som möjligt. Det känns som att det bästa är att tacka ja till att plugga filmvetenskap på universitetet i höst, då får jag någonting att göra medan jag kan söka jobb och fundera ut vart jag ska ge mig av. På måndag ska jag gå och ge blod igen, det ser jag fram emot, förra gången jag gjorde det kände jag mig väldigt fridfull efteråt. Imorgon blir det förhoppningsvis lite band rehearsal med Felicia och Olivia men det får jag se då.


For the good times that we shared, jag kommer aldrig glömma denna resa.

Så istället för att slösa bort tiden på att titta på halvdåliga amerikanska storfilmer får jag försöka göra någonting av det hela. Jag väljer att avsluta det här mycket fundersamma inlägget med en fras som Jorge, en mycket vis man, yttrade till Lina och Felicia när de skulle gå efter att vi suttit och pratat och chillat på vårat rum på vandrarhemmet:
"Kom tillbaka om ni har tråkigt"

Elias