Jag har precis kommit hem efter att ha tittat på Inglorious Basterds och kan i efterhand bara säga en sak: jag fullkomligt älskade den! Mina förväntningar på filmen var inte särskilt höga, jag visste bara att eftersom det är Tarantino som gjort den så skulle det bli en snygg film. Det blev det också. Mästaren av grindhouse-genren visade ännu en gång var skåpet ska stå och han gjorde det med råge. Dialogerna var fullkomligt fantastiska, våldsscenerna perfektionistiska och karaktärerna oerhört välgestaltade. Vad som verkligen fick filmen att lysa var att Tarantino använde klichéer som ett stilgrepp och gjorde det till den grad att det istället för att bli sunkigt blev uppfriskande och stilfullt. Eftersom han på ett sådant medvetet sätt använde klichéer och pastischer blev det så fantastiskt snyggt. Det var också filmens styrka; att det gradvis målades upp en sådan tydlig bild av vilka som var onda och vilka som var goda. Att då använda sig av ett av de mest konkreta exempel på vad vi anser vara ondska i världshistorien i en helt ny fiktiv tappning förstärkte det hela någonting enormt. I filmen visades inga humana sidor hos nazisterna och trots att man visste att det fanns en historia bakom varenda nazist som dödades i filmen så styrde fiktionen allt. Man sögs in i filmen och trots att den där medvetenheten fanns kvar så målades det istället i filmen upp en bild av den absoluta ondskan som självklart fick sitt straff. Och man älskade det. Trots att filmen innehöll riktiga personer ur världshistorien så är den fullkomligt fiktiv och som en fiktiv historia är den helt fantastisk. Den är helt enkelt för bra för att man ska anknyta den till någon form av realism. Om man är ett fan av Tarantino är det ett fullkomligt måste att se den.


Inglorious Basterds av Quentin Tarantino.

Innan jag gick och tittade på den underbara filmen så åt jag pizza hemma hos min far med honom och Britten. Pizzan hade han gjort själv och den var jättegod. Det var vinet också och vi kände oss alla tre väldigt nöjda med allt.


Jättegod pizza.

Nu är jag alldeles lagom trött och sitter och funderar på när jag ska se Inglorious Basterds igen. Då ska jag fan använda alla nya härligt pretentiösa filmvetartermer som vi lär oss i filmvetenskapen och analysera den grundligt. Men nu ska jag bara njuta av den känsla som den lämnat kvar i mig. G'night!