Plötsligt blir jag förflyttad fem år bakåt i tiden, jag sitter i en föreläsningssal på min gamla högstadieskola, alla är tysta och när föreläsaren ställer en fråga yttrar bara en människa efter flera långa sekunders spänd tystnad ett motvilligt "ja" för att få föreläsningen att fortsätta. Men så var det ju inte, det var samma år som nu och jag satt i sal 129 på arbetsförmedlingen och lyssnade på information om att söka jobb. Trots det var känslan precis densamma.

Som tur var fanns åtminstone Dante och Elsa där bredvid mig och gav nyanser till den annars väldigt trista situationen. Tyvärr gav det hela mig inte särskilt mycket men jag kryssade åtminstone i en ruta där jag konstaterade att jag ville ha en jobbcoach, så jag hoppas att denne coach möjligtvis kan hjälpa mig med att fixa ett extraknäck medan jag pluggar. Om jag har tur åtminstone. Annars har jag ett par idéer om extraknäck jag skulle kunna söka på egen hand. Hur som helst kommer ju alltid studiebidraget att finnas där.

Men jag kan ändå inte vara missnöjd denna dag för när min mor lite förstrött idag bläddrade i tidningen så smygläste min bror lite och upptäckte till sin (och senare även min) fantastiska förtjusning att det var ett barn som hette Goblin! Att det fanns en sån människa var nog för att göra mig glad resten av dagen. Så grattis till den lille Goblin som fyller år idag och tack för att du förgyllde min dag.


Grattis Goblin.

Så för att avsluta detta inlägg med någonting annat än en uthängning av den fantastiske Goblin så har jag bestämt mig för att gå vidare och lista nummer sex på min filmlista.


La Haine av Mathieu Kassovitz.

Filmen utspelar sig i ett kaotiskt Paris härjat av upplopp efter ännu ett fall av polisbrutalitet där en 16-åring ligger döende efter att ha blivit misshandlad av polisen. I centrum står tre personer som fått nog av systemet; Vinz, Hubert och Said. Stämningen i filmen är helt lysande och faktumet att Kassovitz valt att göra den svartvit skapar i och med att filmen är så pass estetiskt snygg en fantastisk känsla. Det väldigt mänskliga som finns hos karaktärerna och Vinz's vilja att hämnas genom att skjuta en polis gör det väldigt intressant eftersom han samtidigt egentligen verkligen inte vill ha det här och hellre skulle leva i ett lugnt Paris utan orsaker till revolt. Filmen är väldigt uppfriskande eftersom den genom alla sina nyanser ger en lite klarare bild än bara det goda mot det onda etc. Att den också är en av de snyggaste filmerna jag sett och skådespelarinsatserna är på en väldigt hög nivå gör den väldigt sevärd.