Men när hopplösheten smyger sig på vad gör man då? Kollar facebook, äter choklad, söker ännu ett jobb? Jag vet inte. Det enda som är säkert är att snart nu så har jag sysselsatt mig med någonting som kan få tankarna bort från det hopplösa. Men samtidigt finns alltid insikten kvar som säger att nästa gång jag vaknar kommer det hopplösa upp igen och jag börjar om igen i min lilla cykel. Just den cykeln som bara fortsätter är vad som irriterar mig egentligen. Så ge mig ett jobb, tack.

Att bara sitta och tänka i det väldigt tråkiga resonemanget leder i alla fall ingenstans så istället tänker jag för det allra mesta på annat. Som att plugga Öst- och Sydöstasienkunskap - Japanska på Lunds Universitet. Vore sjukt kul att plugga om Japan som bland annat faktiskt är ursprungslandet till:
1. Kanako.
2. Totoro.
3. Ryuk från Death Note.



Så långt fungerar mina tankar väldigt bra men sen kommer det här med jobb ännu en gång in i bilden och jag vet inte hur mycket en sådan utbildning skulle bidra till att jag kan få ett jobb. Men just nu känner jag mig ganska sugen på den utbildningen faktiskt, gärna åka iväg som utbytesstudent med. Kanske finns det en hel del hopp för framtiden ändå.

- Hallå, vad har ni för er?
- Det är bosnisk afton, välkommen, kom in kom in!
Och in gick vi.

Kvällen startade hemma hos Peter, jag anlände som brukligt är för det fina folket lite senare än de andra och Peter, Alice och Pär fanns redan på plats. Snabb som en vessla slängde jag upp mitt alfapet på bordet och korkade upp mitt vin. So did the others och det hela var igång! Efter lite mer än en halv omgång alfapet tröttnade vi och ägnade oss helt åt att spela musik och bara prata med varandra. Under tiden hade också Daniel anlänt, uttryckt sin förvåning över att jag klippt mig, pratat lite och somnat på Peters säng.

Så när salongsberusningen smugit sig på och börjat förvandlas till någonting annat kom då dilemmat om vad vi skulle ta oss till med kvällen. Alice föreslog Deluxe men det kändes inte riktigt som om det var rätt för kvällen. Hur som helst åkte vi in till stan med Daniel som inte längre var Daniel utan Harry Potter efter att han som bestraffning för sitt sovande och sin brist på social aktivitet fick ett litet blixtärr målat i pannan av Peter.

Harry Potter släppte av oss vid Katedral där vi funderat på att för andra gången i våra liv klättra upp på taket. Men när vi såg massa människor både inne i byggnaden och utanför så avverkade vi idén och gick istället för att kolla läget. Då fick vi reda på att det var en bosnisk fest där och de välkomnade oss in så hjärtligt att vi verkligen inte kunde säga nej till deras gästfrihet.

När vi kom in gick det upp för oss att detta var svaret på våra böner; närmast entrén stod en man vid en keyboard och rockade loss några bosniska tunes och ännu en man sjöng bosniska sånger som i princip alla verkade kunna texterna till. Så vi gick upp på dansgolvet och började dansa och fick sällskap av massa glada människor som både lärdes oss några sköna bosniska discomoves men senare också bosnisk folkdans. Kvällen fortsatte i samma stil, vi blev bjudna på öl två gånger när vi tänkt gå och köpa själva och alla var sjukt trevliga. Vi övervägde allvarligt på att byta nationalitet vid kvällens slut och jag kände mig mer nöjd än jag gjort med en utekväll på oerhört länge. Slumpmässigheten, stämningen och alla sköna människor blir jävligt svårslaget. Viva Bosnia!

Det blev en väldigt hård start på dagen i och med Dosapotekets besked att jag inte var en av de utvalda sökande att få en tjänst där. Speciellt jobbigt känns det eftersom det gått så bra på intervjun och jag under denna månad det tog innan jag fått besked i princip förväntat mig någon form av arbete där. Men det hade tydligen varit andra sökande som hade mer erfarenhet än mig inom yrket. Pissarbetsmarknad. Hur fan ska man skaffa erfarenhet när man inte får ett jobb från första början?

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu men förmodligen blir det väl ett fortsatt arbetssökande med lite större hopplöshet än förut. Får väl försöka satsa på sommar/höst istället.