It has been done! Två år och två månaders värde av dreadlocks är avklippt och jag ser sjukt mycket yngre ut nu. Ännu yngre känns det också eftersom jag inte haft så här kort hår sedan i högstadiet. Sjukt ovant men fan jag vänjer mig väl så småningom. Detta får väl markera någon ny epok eller någonting sådant jag vet inte vad, förändring är det i alla fall och det gillar vi.

Imorgon ska jag ringa till dosapoteket om de inte kontaktat mig för nu börjar det bli väldigt drygt att vänta. Så until then, goodbye dreadlocks!


Hej då mina dreadlocks, ni har varit snälla men nu blir det andra tider uppenbarligen.

That keeps me searching for a heart of gold - la-la-la-la - and I'm getting old. Det sjunger Neil just nu ur min dators högtalare och jag vet inte riktigt vad jag ska tro eller tänka om det. En väldigt bra låt är det i alla fall och mina reflektioner om den får nog stanna där, som ett förslag om något man kan lyssna på idag.

Det börjar bli lite frustrerande att fortfarande förväntansfullt vänta på ett svar från Dosapoteket; när får jag börja jobba, hur mycket får jag jobba, får jag ens jobb överhuvudtaget? Dagarna börjar flyta in i varandra och jag får inte särskilt mycket uträttat bortsett från att döda tid och kolla min inkorg. Så oundvikligen har det fått mig att börja fundera en hel del på saker och ting, främst framtiden. Om det är bra eller dåligt att jag gör det vet jag inte men det känns som att det mesta resulterar i att det jag vill är ganska svårgenomförbart och förmodligen inte skulle resultera i någon särskilt ljus professionell framtid.

Så frågan är egentligen vad jag ska prioritera; göra någonting jag verkligen vill och få en lite halvtaskig framtid eller göra någonting jag tycker är okej och få en bättre framtid. Jag har ju i och för sig aldrig sett scenariot att göra karriär som särskilt passande för mig men krångligt som fan är det. Vad göra?

Under de senaste dagarna har jag ändå lyckats med en del saker, bland annat (yes, nu kommer den - den oerhört provocerande bloggarlistan):

- Blivit väckt av Jehovas Vittnen.
- Ätit på Akropolis samt spöat skiten ur Pär och Tobias på bowling under nicknamet DOMINATOR.
- Fikat med Aude och senare tittat på Metropia tillsammans med min far på Folkets Bio men tyvärr var den ganska tunn och inte så mycket att ha. Hyfsat snygg men annars inget speciellt.
- Idag ätit på Spice 'n Rice med Pär och chitchatat med mannen i kassan.

Nu hoppas jag så många som möjligt blev provocerade och kallar mig pretentiös, I deserve it! Så för att fylla ut det här inlägget så ska jag posta en bild från Metropia som jag för övrigt inte rekommenderar att kolla på eftersom den inte levererade något större budskap än "ett grått övervakningssamhälle där huvudpersonen blir utnyttjad av systemet och lite ledsen kommer hem igen vid dagens slut". Om man ska känna någonting får det gärna vara lite skarpare än så men bilden måste postas i alla fall!

Det ultimata i-landsproblemet är att man hela tiden ska känna att man har möjligheten att göra i princip vad som helst och samtidigt lida av tvånget att försöka göra det mest socialt acceptabla. How can I think outside the box when I'm living in it?

Ja jag bor i likhet med de flesta andra människor i en låda, en drös med regler som ska göra det lättare för mig att agera i enlighet med samhället och ge mig ångest när jag inte gör det. Som arbetslös (aka arbetssökande) känner jag mig inte helt funktionell i livet i lådan eftersom jag enligt lådan inte har en vettig sysselsättning att ägna mig åt på vardagarna. Men det största problemet är att jag och den tioprocentiga minoritet jag tillhör knappt ges en möjlighet till en sån sysselsättning. Det måste vara något grundläggande fel med det tankesätt vi har när vi i detta land har det så välställt men att samtidigt så många, arbetslösa eller icke, mår så dåligt. Med andra ord - lådan är sinnessjuk!

Ännu är inte hoppet ute för mig eftersom jag väntar på att Dosapoteket ska kontakta mig om arbete efter arbetsintervjun förra veckan som gick ganska bra. Annars lyckas jag ganska effektivt slå undan alla ångestmoln som är på väg mot mig genom att umgås och fika med vänner. Så jag kan inte säga att jag är missnöjd med min tillvaro men det är aldrig dumt att rikta lite samhällskritik när jag fortfarande kan. Det är jag berättigad till. Jag såg ett bra program (Konsten att vara människa) om de krav vi ställs inför i samhället och hur mycket det faktiskt krävs att vara människa idag. Om man orkar titta på det så finns det i alla fall på SVT Play här.

Så för att sprida lite visdom citerar jag den fantastiske karaktären Harald från filmen I Kina spiser de hunde:

"Det finns inget rätt eller fel. Det bestämmer man själv. I Kina kan man äta en hel schäfer utan att det gör någonting. Det har de själva bestämt. Det gäller bara att ta reda på vad man inte kan göra och sedan låta bli att göra det."


Harald från I Kina spiser de hunde.

Det är väldigt mycket om arbete uppe på tapeten i mitt liv just nu och förmodligen skulle det göra mitt liv lättare om jag hade en socialt accepterad sysselsättning istället för att mest inte göra så mycket. Och dineros, massor av dineros som jag kan köpa onödiga saker för. Så jag kände mig ganska glad igår när de ringde från dosapoteket där jag sökt jobb och kallade mig till anställningsintervju. Hoppas att det leder till någonting, sommarvikariat vore bra och någon liten timanställning right away vore ännu bättre. Jag håller tummarna helt enkelt.

Idag har jag varit duktig och vid denna tiden då jag vanligtvis mest hunnit vakna upp och slumrat runt lite redan varit nere vid arbetsförmedlingen på handledarmöte, skottat bort fem ton snö från vår grusgång och hämtat ved. Snart ska jag göra lite kaffe också - because I can!

Det mest provokativa som hänt under veckan och på något vis verkar förfölja mig är uttrycket "intellektuella konversationer". Första gången det inträffade var när en ytligt bekant jag träffade på kulturnatten frågade om jag ville med på efterfest och lockade med argumentet att det skulle vara massa intellektuella människor med intellektuella konversationer där. Vem säger något sånt? Mer pretentiöst än så blir det inte. Så jag svarade att jag inte var särskilt intellektuell. Andra gången jag träffade på uttrycket var i en krönika i Smålandsposten idag där skribenten sa att ett av hennes intressen var just "intellektuella konversationer". Bläh. Hur skapar man en intellektuell konversation? Diskuterar man modernistisk konst och filmer av Von Trier? Det behövs verkligen mindre kissnödighet kring kulturen i Växjö. Får mig att tänka på South Park-avsnittet om Hybrid Cars.


Good for you!