Idag blev jag väckt av att Peter ringde och påminde om att jag skulle träffa honom, Daniel, Pär och Tobias klockan tolv vid stan. Så jag skyndade mig så mycket som jag orkade och tog mig så småningom ner. Vi bestämde oss för att gå och äta på Royal Thai som till viss besvikelse inte hade särskilt god mat. Men istället för att tänka på det umgicks vi och hade det trevligt istället.


Tobias.


Daniel i färd med att äta och Peter bara är.

Senare anlände också Pär som delade mig sig av sin ångest som uppstått efter att han varit och skrivit in sig på Arbetsförmedlingen och jag berättade vilken härlig väg som fanns framför honom. När vi suttit och pratat ganska länge efter maten så kände vi att det var dags att röra på oss och efter att ha inhandlat lite godis gick vi mot vattentornet.


Lite halvhjärtat försök att bryta sig in i tornet?


"Fan vilket gott gooodis"


Fina pojkarna.


Hoh?

När jag sedan kom hem så var det äntligen dags att öppna det paket som jag mitt i all aktivitet hämtade ut nere på stan.


Paket paket!

Det innehöll då två par chinos (svarta och gråa) och två par manchesterbyxor (mörkblå och svarta) samt en trenchcoat till min bror. Jag blev väldigt glad och det blev min bror också, så allt var frid.


Pants!

Imorgon blir det första dagen på universitetet med lite introduktion på min kurs i filmvetenskap. Jag tror det kommer bli fantastiskt bra så mitt största problem kommer egentligen vara att hitta till den salen vi ska vara i. Men det löser sig.

Efter en väldigt regnig dag med inte särskilt mycket att göra så finns det helt enkelt bara en sak kvar att hitta på: lista nummer två på filmlistan som jag inte riktigt vet vad den mäter. Väldigt intressanta filmer listas i alla fall kan jag lova.


Fargo av Joel & Ethan Coen.

Fargo är med eftersom stämningen i filmen är helt oslagbar. Först och främst är själva grundidén med handlingen helt fantastiskt och sådana kontraster som till exempel finns mellan de båda "skurkarna" i filmen gör det hela ännu bättre. Det är svårt att beskriva vad som gör den så briljant egentligen men det är förmodligen att allting är så skickligt gjort och den överhängande bisarrhet som följer med genom hela filmen. När slutet sedan kommer vävs allting ihop på ett underligt vis och man kan bara skratta åt att det är så absurt. Coen-bröderna är så sjukt duktiga på att få fram just den känslan som man får av denna filmen och det är den där känslan som gör det hela så oerhört bra.

Igår kväll var jag på kräftskiva hos min far och hade det hur bra som helst. Vi käkade kräftor, pratade och lyssnade på lite skön bakgrundsmusik i form av bland annat Tom Waits och Neil Young. Det var en oerhört mysig tillställning som fick mig att uppskatta den smått absurda traditionen til max och gav mig en behaglig glad känsla som varade hela kvällen.


Kräftorna som snart skullte ätas.


Glad far.


Glad Elias.


Till efterrätt blev det äppelkaka med vaniljsås och kaffe ur den fina Prag-muggen.

Så när känslan av välbefinnande och nöjdhet var fullständig så var det dags för mig att dra vidare hem till Linn där det var en liten förfest. Jag fick tjänstgöra som Spotify-DJ och den rollen passade mig perfekt. Fortfarande var jag väldigt glad och hade det grymt bra hemma hos Linn också. Så småningom drog jag och Malin ner till Deluxe men när vi utanför entrén träffade på Aude, Tobias och Ubbe som gav en väldigt övertygande utläggning om hur tråkigt det var där inne så bestämde vi oss för att inte slösa bort våra pengar på inträde där. Så jag taggade med dem istället. Trots att vi inte ens gick in till kvällens mål så var jag väldigt nöjd med vad den innehöll.

Idag försökte jag hämta ett paket med lite kläder jag beställt från H&M men misslyckades eftersom stället jag skulle hämta det på stängde redan klockan två. Sen sprang jag förbi Skrinet där Aude jobbar och pratade lite med henne. Förmodligen blir det inte så mycket mer gjort en dag som denna och det känns skönt.

Idag gick jag till arbetsförmedlingen för att prata med en jobbcoach och hade som vanligt ganska låga förväntningar och den tunga ångest som svävar i luften runt omkring på stället svepte in mig i sin dimma för en stund. Men mötet med jobbcoachen gick mycket bättre än jag förväntat mig, jag kände mig välbemött och det kändes som om jag faktiskt fick ut någonting av det. I och för sig framgick det att jag eftersom jag ska plugga i höst inte kommer kunna ha en jobbcoach men det kändes som att jag fick svar på allt jag undrade över.

När denna förhållandevis allvarliga sak förts ur världen så gick jag och Aude ut på en promenad och köpte glass och godis. Sen slog vi oss ner i en park, pratade och åt av glassen och godiset. Det kändes som ett vettigt sätt att spendera sin dag på.


Nom nom.



Två godisar samtidigt? Va? Nä? Aa.


Paparazzibilden.

När vi sedan var nöjda traskade vi hemåt var för sig och resten av dagen förflöt utan överraskningar. Imorgon ska jag på kräftskiva hos min far och sen så blir det lite förfest hos Linn och slutligen Deluxe. Ciao.

Jag kom nyligen hem igen efter att ha pratat länge tillsammans med en av de absolut bästa människorna jag vet; Erik. Vi pratade om allting som det kändes värt att prata om, slängde in några ångestfyllda genanta ögonblick vi minns i den metaforiska gamla byrån i hörnet och utelämnade ingenting. Det är sällan man har sådana oerhört bra samtal och jag uppskattade det något alldeles enormt. För att skänka lite substans och struktur till detta inlägget då så ska jag börja från den ganska innehållsrika dagens början.


Jag och min käre bror åkte till Växjös bästa thairestaruang - Thai House.


Lunchbuffén där är helt enkelt fantastisk.

Så efter denna uppiggande lunch var jag hur redo som helst att tackla resten av dagen. När kvällen då närmade sig så cyklade jag och träffade Lovisa, Malin och Åsa eftersom vi bestämt att vi skulle ha lite myskväll. Efter en stund dök också Erik upp. Det var väldigt trevligt att umgås med dem och faktumet att Lollo på fredag åker iväg till London kändes under kvällen helt okej, förutom i slutet av kvällen när sentimentaliteten smög sig på. Vi började kvällen med att prata lite och titta på lite youtube-klipp.


Jag och Malin med världens G-pose.


Lollo och Åsa.


Erik som till en början var lite för cool för att bli fotad.

Sedan kom det oundvikliga och det fantastiskt trevliga muffinsbakandet som Lollo och Malin då styrde upp. Jag, Erik och Åsa satt mest och tittade på och var väldigt nöjda med det. Väldigt goda muffins blev det utan våran hjälp i köket ändå.


Så småningom fastnade även han.


Sjukt goda muffins!

När alla muffins blivit uppätna, teet och kaffet urdrucket och vi bara satt och myste i ljusens sken så var det när Lollo tog fram knäckebröd helt oundvikligt att börja prata om politik. Helt otroligt långrandiga diskussioner uppstod där det ännu en gång blev klart hur stor skillnad i åsikter det finns mellan personer i våran lilla grupp men på något sätt var det väldigt kul att det blev sådant diskuterande. Samma påståenden ältades om och om igen i olika formuleringar men ingen tycktes villig att ge sig förutom i vissa mindre politiskt kopplade humana frågor. Jag uppskattade diskussionen väldigt mycket och det var väldigt trevligt att umgås innan Lollo sticker iväg. För det gör hon verkligen. Jävel.

Slutligen var det dags att säga hej då och den där sentimentala känslan man inte riktigt kan greppa ordentligt infann sig. Vi försäkrade oss om att vi skulle ses snart igen i London och ett par kramar senare konstaterade både jag och Erik den lustiga sentimentaliteten kring det hela. Så började vi vandra hemåt och stannade vid den där bänken och hade det där långa välbehövliga samtalet om det förflutna, världen och livet. Jag är just nu uppe alldeles för länge men det spelar ingen roll, för Lollo åker till London, Erik till Malmö och jag vet att jag kommer återse dem igen. Fler oförglömliga samtal kommer hållas, muffins kommer bakas och jag kommer ännu en gång att konstatera att jag har fantastiska vänner. Gott liv. God natt!

Jag, Aude och Erik gav oss ut på en riktigt trevlig promenad där vi skvallrade lite smått om saker lite för grova för att nämna här och kom fram till att Växjö nog är ett ganska konstigt ställe ändå. Hur som helst känns det ju bortkastat att fundera för mycket över det och är man bara lite smart så lär ju ingenting otrevligt hända. Snart är det dags för skolstart, Erik sticker iväg till Malmö, Aude ska gå den till synes seriösa men enligt henne ganska oseriösa bibliotekarieutbildningen och jag satsar på filmvetenskap. Det känns bra med lite omväxling och något att göra istället för att ha så oerhört mycket tid som jag har nu. Oftast resulterar det i att jag bara gör någonting som inte är särskitl vettigt. Nu listar jag i alla fall nummer tre på min filmlista:


Sin City av Frank Miller.

Den här filmen får vara med bara för att den är så otroligt snygg och faktiskt visar att man kan göra en film med många stereotyper oerhört bra. Eftersom den är så snygg blir hela filmen en njutning rent visuellt men har också flera parallella historier att följa. Hela filmen genomsyras av någon slags laglöshet och det skapas någon annan moral kring gott och ont. Till skillnad från många andra filmer där gott och ont porträtteras väldigt tydligt så görs det här mycket medvetet som ett stilgrepp och det blir helt enkelt istället väldigt intressant och inte minst underhållande att följa. Slutligen så är förmodligen Sin City den film med det snyggaste våldet någonsin. Det märks väldigt tydligt att Robert Rodriguez och Quentin Tarantino är inblandade eftersom det är så sinnessjukt snyggt helt enkelt. Om man vill se någonting mycket underhållande och kliva in i en annan värld ett tag så är detta rätt film.

Nu sitter jag skönt mörbultad här hemma och tänker tillbaka lite på festivalen som varit. Jag är fantastiskt nöjd! Tyrolen visade sig vara en av de bästa festivalerna som överhuvudtaget går att finna i Sverige. Stämningen var hela tiden mysig och gemytlig och det gick alltid att hitta någonting som hände i något hörn av festivalområdet.

Det började med att jag på fredagsförmiddagen åkte ut tillsammans med Uffe och Johan. Jag och Uffe satte upp våra grejer under ett plåttak och det bildades ett spartanskt litet skivsäljarstånd. Sedan tittade vi runt, fikade och väntade på attt Johans PA-system skulle anlända.


Hela stället präglades av en gammaldags folkparkskänsla.


Fantastiskt välbevarade bilder prydde väggarna på flera ställen.




Underbara målningar i taket på en av scenerna.


Mysig servering.

Så småningom började allting rulla igång, människor som inte var funktionärer anlände och festivalen hade officiellt börjat. Försäljningen startade, vi turades om lite med att stå och sälja eller gå och titta på saker och jag fick besök först av min bror och sedan av Lovisa. Sen gick vi och tittade lite på Anders F. Rönnblom, ett band med gubbar som spelade lite småtrevlig musik och mest var sevärda för att en av medlemmarna såg ut som en blandning av en vithårig Bob Dylan (nuvarande ålder) och Bilbo Baggins från Sagan om ringen. Sedan tittade vi på Mikael Wiehe som stundvis var riktigt bra men det gick ändå inte att komma ifrån känslan av att han är ganska pretentiös. När han stod där och sjöng sina texter lät det på honom som om han berättar fantastiskt storslagen historia om hela världen. Det kändes helt enkelt inte genuint.

Efter en artistmässigt inte fantastisk start på festivalen så kom då lyckligtvis den fantastiske Stefan Sundström och visade var skåpet skulle stå. Till skillnad från Wiehe var han inte ett dugg pretentiös och det var helt omöjligt att inte sympatisera med honom när han stod och sjöng sina underbart vardagliga texter om sådana svårbeskrivliga saker. Men Sundström träffade mitt i prick. Något som också gjorde mig glad var att han sjöng om Skogsnäs och det sätt han dissade Björn Ranelid på var fantastiskt kul.


Stefan Sundström.


Mästaren.

Men det visade sig att kvällen hade mer att bjuda på än Stefan Sundström. Ska 'n ska skulle precis börja spela och jag kände mig inte så jättepeppad, hade precis köpt en korv jag tänkte avnjuta och vandrade långsamt in mot scenen. Då kom min bror fram till mig med de ungefärliga orden "Fan, Elias jag är så sjukt peppad! Kom nu, ät upp din korv så dansar vi!". Det resulterade i att jag också blev aspeppad så jag slängde i mig min korv i tre stora tuggor och på vägen plockade vi upp min andra bror och Viktor och sen gick vi längst fram och dansade. Jag dansade verkligen bokstavligt talat ut min själ, hade massor av kraft och ville att de aldrig skulle sluta spela. Helt underbart.


Tyrolen by night.

Efter Ska 'n ska var vi svettiga efter allt dansande och kände helt spontant att ett nattbad vore en bra idé. Vi gick förbi tältet mina bröder och Viktor hade, tog med oss några Tuborg och några Bryggmästare och gav oss iväg på jakt efter sjön. När vi då frågade några människor efter vägen till sjön så pekade en av människorna mot skogen och gav beskrivningen:
"Tvärs över gärd't, sen är det lite si och så."
Med vårt nyfunna självförtroende efter denna lysande beskrivning så gick vi längs vägen och in på småvägar lite hit och dit, jag och Viktor hade ett springrace som jag förlorade och blev rysligt utmattad av. Till slut började vi inse att vi förmodligen inte skulle hitta sjön så det var dags att lägga sig på marken och beundra stjärnorna istället. Efter att vi tillkännagett nederlaget fanns det inte så mycket mer att göra än att gå och lägga sig, så vi klämde in oss i tältet och gjorde just det.


Simon, Kiven, Samuel samt Viktor stolt ståendes.

Nästa dag inleddes med en förtjusande roséfrukost där det dracks Åkessons Roz Oz och åts polarbröd. På vinets kartongen stod det att det var från South Australia, Australia. Viktor förklarade att detta Roz Oz tydligen var resultatet av att man tagit allting från Ozzfest, tryckt ihop dem och gjort ett rosévin av det. Fantastisk frukost.


Simon och Viktor bilmattsliggunderlaget.


Samuel.

Jag kilade iväg och kollade vad som hände där vi sålde skivor men Uffe hade precis öppnat upp igen och det hände inte särskilt mycket så jag gick en runda och fotade lite. Sen gick jag tillbaka till mina bröder som satt vid tältet och bjöd mig på en Bryggmästare. Vi avnjöt varsin i solen och hade det riktigt gött tillsammans.


Sekunder innan Simon hällde öl i Samuels mun.

Dagen fortsatte väldigt bra, jag jobbade lite ibland och umgicks lite med människor ibland. Så småningom gick vi iväg och tittade på Dan Viktor som var väldigt bra, härlig på ett opretentiöst sätt och spelade sköna visor. Sedan hände det inte så mycket och både jag och Samuel kände oss lite uttråkade. Till slut kom en ljushet i det hela när vi som jag lovat skulle gå bort och titta när Midas skulle introducera bandet Faela. Han läste då en dikt han skrivit och gjorde det på ett väldigt bra sätt. Sen började Faela spela riktigt bra musik och både jag och Samuel blev mer pepp igen. Florence Valentin tittade vi senare också på men de hade ingen riktig spets i deras framförande och jag blev lite besviken när jag insåg att stora delar av mellansnacket och hela låtlistan var identiskt med snacket och låtlistan på Emmaboda.

Det sista som hände på festivalen var Svenska Akademien som presterade lika bra som vanligt och trots att jag var mörbultad och oerhört trött så kunde jag inte låta bli att dansa. Efter ett värdigt avslut på festivalen lastade vi på alla grejer på släpet och åkte hem till Växjö igen. Mörbultad och med träningsvärk efter allt dansande så finner jag mig själv idag fantastiskt glad över helgen.


Jag hoppas återvända hit nästa år.

Idag när jag vaknade var min bror i full färd med att tillreda den i särklass bästa soppan man kan tänka sig. Den innehöll bland annat rostad paprika, chili, vitlök och majs och smakade helt fantastiskt gott. Min bror hade lyckats helt perfekt med styrkan i soppan och till den åt vi ett fräscht olivbröd. Ett helt underbart sätt att kvickna till på. Efter att ha ätit diskade jag och drog ner och snackade med Uffe och fick det helt bekräftat att jag ska hjälpa honom på Tyrolen Deluxe imorgon och i övermorgon.

Sen så var det dags att ta en promenad med Aude och vi hamnade på lekplatsen vid Ekebacken där vi självklart lekte lite och hade ett fantastiskt photoshoot.


Ensamt barn på gunghästen?


Aude strikar drygposen.


Meep.

 
Den fina lekparken.


Ner för brandstången.


Yo también.


Happy happy.


Meep.

Och sen de bilder som vi bestämde blev bäst på hela dagen:


Devious G's.


Awesomeness.

Efter att vi var nöjda med lekandet så bestämde vi oss för att vandra in lite på den vackra kyrkogården vid Skogslyckan. Där fanns också en damm som det var väldigt fridfullt att sitta och prata vid. Vi kom fram till att de människorna som låg där intill förmodligen var ganska nöjda. Sittandes vid den fina dammen spenderade vi en del av dagen.


Frid.

Idag bestämde jag mig för att faktiskt göra någonting så jag gick ner på stan och in på Uffes Källare, snackade lite med Uffe och handlade två skivor: The velvet underground & nico och Nick Drake's Pink moon som båda är underbara skivor. Men inköpen var inte det bästa som skedde. Det visade sig att Uffe behövde lite hjälp under Tyrolen Deluxe där han ska sälja lite skivor och undrade om jag ville hjälpa honom. Eftersom jag velat åka dit men inte känt att jag riktigt haft pengarna till det och jag eftersom jag hjälper till kommer att få gratis inträde så är detta ett drömläge för mig. Jag får alltså njuta av massor av bra musik och träffa trevliga människor utan att det kostar mig någonting. Det enda jag behöver göra är att jobba lite.


Tyrolen Deluxe.

Efter att fått veta detta var jag väldigt glad och stack bort till Noa Noa och pratade med Aude som jobbar där. Det var väldigt trevligt och ikväll är det utgång till Deluxe som gäller. Livet ler mot mig och det enda jag kan göra är att lite finurligt le tillbaks.

Kvällen spenderades med Emmy och Gustav hemma hos Emmy där vi pratade och tog varsin öl som alla gör. Förutom det har jag inte gjort så fruktansvärt mycket under dagen. Jag har läst lite i The Sons av Franz Kafka som jag inte riktigt vet vad jag tycker om ännu, men det får vi väl se. Kollade in schemat för kursen i filmvetenskap som jag ska gå på universitetet här i Växjö också och det ser riktigt bra ut måste jag säga. Föreläsningar på förmiddagarna och sen laborationer i form av att titta på film på eftermiddagarna. Nu ska nummer fyra på min filmlista utnämnas!


Dersu Uzala av Akira Kurosawa

Anledningen till att jag valt att ha med Dersu Uzala på listan är att den skiljer sig väldigt mycket från de filmer som görs idag. Istället för att fylla ut allting med ständiga händelser och interageranden så får tystnaden och stämningen i själva scenen tala. Dessutom råkade jag se filmen för första gången för ganska länge sedan när jag inte var äldre än kanske nio eller tio och långt efteråt fanns filmen kvar i mitt minne trots att den inte på något sätt är en film riktad till barn. Det var någonting speciellt med den som gjorde att jag mindes den, förmodligen den mest intressanta karaktären i filmen, Dersu, som lever som han lär helt ensam ute i Tajgan i Ryssland. Filmens fokus ligger på vänskapen som uppstår mellan Dersu och en man som leder en expedition utsänd för att rita upp kartor. En ganska annorlunda film som helt klart är sevärd. Bara karaktären Dersu gör den värd att se.

Som vanligt är jag fortfarande uppe trots att jag egentligen inte har någon särskild anledning vara det. I och för sig tittade jag precis en del på Hell's Kitchen och det är ju ett riktigt grymt program att titta på. Förutom detta promenerade jag tidigare ikväll med mitt paraply i regnet den inte särskilt långa biten till Audes mormors hus.


Med ett färgglatt paraply i min hand...


...vandrar jag iväg.


Och jagar min egen skugga.

Idag har jag varit duktig och målat en av väggarna på huset, så nu kan jag vara riktigt stolt. Det var en konstig natt inatt, jag gick som vanligt och la mig ganska sent men sen så vaknade jag klockan åtta och kunde inte somna om. Verkligen skitjobbigt, men efter att jag käkat var jag uppe och sprang igen och då var det bara att måla som gällde. Nu är jag klar med det och har egentligen inte särskilt mycket planerat, förmodligen ska jag väl titta på någon film lite senare. På tal om filmer då så ska jag nu lista nummer fem på min filmlista som täcker de tio tyngsta filmerna.


Carandiru av Hector Babenko.

Carandiru är en lite annorlunda men väldigt bra film där den faktiskt oerhört tragiska historien i sig och de fantastiska karaktärerna samverkar på ett fantastiskt sätt. Den utspelar sig på ett fängelse där det i princip är fångarna som styr och i många fall väljer att vara där själva eftersom det inte finns någonting att hämta i samhället på utsidan. Fängelset låg innan det revs i Brasilien och det är väl ingen hemlighet att de små människorna har väldigt svårt att klara sig där. Men istället för att endast lägga fokus på tillståndet så får man en ganska ingående blick på alla karaktärerna som man trots att de ofta gör fruktansvärda saker ändå sympatiserar mycket med. På så vis är det en ganska nyanserad film. När sedan en väldigt tung och tragisk händelse inträffar ger det samtidigt filmen en väldig tyngd i det den vill berätta om. Att också fängelset verkligen funnits på riktigt och att det som sker även skett på riktigt är också en sak som gör filmen intressant. I sin helhet är filmen ett bra exempel på hur träffande och innehållsrika brasilianska filmer kan vara.

Det har varit en väldigt skön och avslappnad kväll då jag åt god mat tillsammans med mina båda bröder och min mor. Väldigt skönt att bara sitta och prata om det som först dyker upp i huvudet och sällskapet var verkligen perfekt. Sen gjorde vi lite kaffe och satt och myste i de levande ljusens sken. När min ena bror rusat iväg på äventyr, min andra gått hem till sig och mor gått och lagt sig så fann jag mig ensam i soffan läsandes en bok jag tycker väldigt mycket om. Det hela kändes väldigt bra.


Harmoni.


Kafka på stranden.

Nu ska jag läsa ut den underbara boken som ännu en gång ger mig den där känslan som man inte riktigt kan sätta fingret på, som om man funnit någon insikt man inte själv riktigt förstår men att samtidigt allting är som innan. Det är en känsla som jag bara kan få av Murakamis böcker. Förmodligen är det den största anledningen till att jag tycker om dem så mycket.

Denna dag har i kontrast till de tidigare dagarna varit mycket innehållsrik; den började med att jag gick och träffade mina vänner Daniel, Peter och Pär. Senare anlände även Tobias. Vi åt lite pizza, stack så småningom hem till mig och bara pratade lite och hade det gött.


Lite skönt sällskap.

Sen så var det dags att dra sig ner mot sjön och möta några människor från den gamla klassen. Även om majoriteten av de som tagit sig dit var människor jag umgås med till vardags så var det ändå trevligt att återse ett par människor som man inte sett på ett tag. Vi pratade lite om vattnet som runnit under bron som brukligt är såklart, men ganska snart var jag, Aude och Joar tvungna att dra oss. Jag lyckades åtminstone ta en väldigt klämkäck bild på Daniel, Peter och Pär:


Så fina pojkar.


Aude och Joar anlände.


Trevligt folk.


Alldeles lagom idylliskt vid sjön.

När jag då så småningom kom hem från den lilla klasstillställningen så väntade en himmelsk måltid där hemma. Jag åt tillsammans med min mor och min bror bläckfiskringar med en massa härliga tillbehör och drack väldigt gott italienskt vin till. För att få rätt stämning lyssnade vi på Tom Waits och Peter Doherty till maten. Det var det bästa tänkbara sättet att ladda upp på inför kvällen som skulle komma.


En underbar måltid.


Mor och bror.

Efter den oerhört goda maten så stack jag iväg en stund till Aude och hade någon slags förfest med henne, Joar, Tobias och Urban. Så småningom drog vi ner till Deluxe och upptäckte att det var väldigt dött där. Så Urban kom med det briljanta förslaget att vi skulle kunna gå hem till hans bror och festa, så självklart gjorde vi det. Det var riktigt soft hemma hos Ubbes brorsa, han spelade grym musik och vi dansade. Så när partyt var igång igen drog vi oss ner till Deluxe en andra gång för att se om det var mindre tomt. Det var det och vi gled in. En annan trevlig sak var att jag för omväxlings skull umgicks med några andra människor än de vanliga när vi väl gått in igen och jag umgicks med den väldigt trevliga Lovisa och hennes crew. När kvällen drog sig mot sitt slut sa vi våra good byes och jag och Urban gick och konstaterade att det fanns en stor ironi i det mesta. Men att distansera sig från allting med ironi skulle ju ändå göra allting värre så vi kom fram till att vi får ha det som vi har det och härda ut. Det är faktiskt skönt att smått omotiverat beklaga sig lite över livet ibland och Urban är en fantastisk man, all tribut till honom! Klockan är alldeles för mycket när jag skriver detta egentligen men det här var helt enkelt rätt tid att skriva det här inlägget. Men nu börjar det bli läggdags.

God natt.

Plötsligt blir jag förflyttad fem år bakåt i tiden, jag sitter i en föreläsningssal på min gamla högstadieskola, alla är tysta och när föreläsaren ställer en fråga yttrar bara en människa efter flera långa sekunders spänd tystnad ett motvilligt "ja" för att få föreläsningen att fortsätta. Men så var det ju inte, det var samma år som nu och jag satt i sal 129 på arbetsförmedlingen och lyssnade på information om att söka jobb. Trots det var känslan precis densamma.

Som tur var fanns åtminstone Dante och Elsa där bredvid mig och gav nyanser till den annars väldigt trista situationen. Tyvärr gav det hela mig inte särskilt mycket men jag kryssade åtminstone i en ruta där jag konstaterade att jag ville ha en jobbcoach, så jag hoppas att denne coach möjligtvis kan hjälpa mig med att fixa ett extraknäck medan jag pluggar. Om jag har tur åtminstone. Annars har jag ett par idéer om extraknäck jag skulle kunna söka på egen hand. Hur som helst kommer ju alltid studiebidraget att finnas där.

Men jag kan ändå inte vara missnöjd denna dag för när min mor lite förstrött idag bläddrade i tidningen så smygläste min bror lite och upptäckte till sin (och senare även min) fantastiska förtjusning att det var ett barn som hette Goblin! Att det fanns en sån människa var nog för att göra mig glad resten av dagen. Så grattis till den lille Goblin som fyller år idag och tack för att du förgyllde min dag.


Grattis Goblin.

Så för att avsluta detta inlägg med någonting annat än en uthängning av den fantastiske Goblin så har jag bestämt mig för att gå vidare och lista nummer sex på min filmlista.


La Haine av Mathieu Kassovitz.

Filmen utspelar sig i ett kaotiskt Paris härjat av upplopp efter ännu ett fall av polisbrutalitet där en 16-åring ligger döende efter att ha blivit misshandlad av polisen. I centrum står tre personer som fått nog av systemet; Vinz, Hubert och Said. Stämningen i filmen är helt lysande och faktumet att Kassovitz valt att göra den svartvit skapar i och med att filmen är så pass estetiskt snygg en fantastisk känsla. Det väldigt mänskliga som finns hos karaktärerna och Vinz's vilja att hämnas genom att skjuta en polis gör det väldigt intressant eftersom han samtidigt egentligen verkligen inte vill ha det här och hellre skulle leva i ett lugnt Paris utan orsaker till revolt. Filmen är väldigt uppfriskande eftersom den genom alla sina nyanser ger en lite klarare bild än bara det goda mot det onda etc. Att den också är en av de snyggaste filmerna jag sett och skådespelarinsatserna är på en väldigt hög nivå gör den väldigt sevärd.

Medan mina vänner går till Deluxe så stannar jag som inte kände mig särskilt taggad hemma och lyssnar på tystnaden. Det känns ganska skönt att bara göra just det och låta sig själv tänka på ingenting. Kanske ska jag se på en film senare eller så går jag bara och sover. Inga skyldigheter tynger mig och tankarna får sväva som de vill. Kafka på stranden väntar tålmodigt på att bli läst och fläkten i datorn surrar lite svagt. Förmodligen är det så här det kommer vara ett tag, mer eller mindre. Självklart kommer ju omständigheterna och händelserna förändras men det kommer ändå vara ungefär så här och det är ändå helt okej. Så länge man inte blir bitter så är det alltid lugnt. Och det blir jag inte förrän jag är en gammal gubbe. Imorgon ska jag ha något slags handledarmöte på arbetsförmedlingen som jag hoppas att jag kommer få ut någonting av.


"Jag följer Nakata så länge jag lever. Åt helvete med jobbet."

En lite halvmedioker bild med ett lite halvmediokert citat ur en inte alls halvmedioker bok. Nu ska jag gå och läsa lite mer ur mästerverket! Natt.

Att det mest produktiva jag gjort idag var att lägga upp en video på facebook där Peter ligger på marken och jämrar sig lite säger en hel del om min dag i stort. Jag har också gått runt i samma t-shirt som det står Ciao Ciao Italia på i samma stil som Coca Colas logga, så det har med andra ord inte blivit mycket aktivitet utanför huset. Men det skiter jag i, för jag är ledig. För att göra någonting en smula mera produktivt så ska jag i alla fall slänga upp nummer sju på listan på de tio av någon anledning tyngsta filmerna.


Kaze no tani no Naushika av Hayao Miyazaki.

På den sjunde placeringen på listan väljer jag då alltså att lägga Kaze no tani no Naushika (engelsk titel Nausicaä of the Valley of the Wind). Det gör jag för att Hayao Miyazaki är så fruktansvärt bra på det han gör och för att han redan 1984 på ett sådant konstnärligt vis tog upp hur vi människor misshandlar jorden. Det gröna tänket var ju knappast så uppe på tapeten då men med den här filmen visade Miyazaki någonting annat. Hela filmen är underbart tecknad på det väldigt stilfulla sätt som resten av Miyazakis filmer också är tecknade på. Musiken, bilderna och handlingen fungerar fantastiskt bra tillsammans och samtidigt som vissa onaturliga saker sker i filmen så är den väldigt lätt att tillämpa på vår värld. Om man inte vill fokusera på dess budskap är det annars en utmärkt film att bara se på eftersom det trots tyngden bakom innehållet finns en väldigt härlig känsla genom hela filmen. Det är svårt att verkligen definiera vad som är så oerhört bra med den men jag tror det är att helheten smälter samman på ett sådant bra sätt och filmen blir helt enkelt en njutning att titta på. Tecknad film är en väldigt underskattad kategori som för det mesta bara anses kunna få människor att skratta eller vara lite småsöta. Men Miyazaki visar att det kan vara annorlunda och skapar en film som i allra högsta grad kan mäta sig med otecknade. Se den så kommer ni förstå vad jag menar.

Efter att ha umgåtts lite med Aude och Urban som till skillnad från mig ska upp relativt tidigt imorgon känner jag mig grymt nöjd. De är väldigt trevliga människor och det var skönt att bara ta det lite lugnt tillsammans med dem. Trots att det inte blev något badande just den här gången så fanns det ingen anledning till att känna sig missnöjd. Det finns helt enkelt inte på kartan att vara det just nu. Annars vet jag inte riktigt så noga vad som finns på kartan och hur man borde vara men det är jag ju knappast ensam om. Bara man tar sig fram utan att vara alltför bitter över hur saker ligger till i världen så är det nog lugnt.


Fotspår på väg åt olika håll, ingen aning vart.

Jag kan ändå vara lite stolt över mig själv eftersom jag idag åtminstone fixade en ny header på bloggen men jag har fortfarande ingen aning om vad jag ska hitta på med bakgrunden. Det löser sig. Det skulle vara skönt att helhjärtat kunna yttra den repliken till allt annat också men när man själv måste engagera sig så mycket så blir det lite knepigare. Jag skulle gärna adoptera lite mer av mañana mañana-tänket eftersom jag alltid prioriterat människors trivsel framför effektivitet i sig. Om man inte stressar så mycket, lever lite mer avslappnat och låter saker ta sin tid så tror jag att man mår lite bättre. Trots att jag ofta kan vara väldigt duktig på att skjuta upp saker som jag inte känner mig särskilt taggad inför så lyckas jag bara uppnå något slags försvenskat manana manana. Så en del av ångesten över att ha massa saker att göra hänger fortfarande kvar. Men fan, om det inte löser sig av sig självt så får jag väl helt enkelt ta och engagera mig lite mera. Det ska väl inte vara för svårt?

Nu engagerar jag mig i alla fall till den grad att jag går och lägger mig. God natt!

Stack iväg och badade med min far innan och låg och läste i Kafka på stranden som jag fortsätter att tycka om väldigt mycket. Försöker också komma på något vettigt jag kan göra för att fixa min bloggdesign men jag orkar inte riktigt med det och photoshop är tråkigt. Ska i alla fall dra iväg och bada med Aude och Ubbe så det ska bli nice. Får se om jag orkar ta tag i min bloggdesign senare, förmodligen inte. Inte heller kommer jag på någonting roligt att skriva här så här kommer en fin bild istället. Där Aude och jag gör det vi gör bäst; halvspringer i regnet med ett smått trasigt paraply och skrattar hårt.


For the good times that we shared.

Igår kväll kilade jag hem till min far en runda och åt mat, drack vin och pratade med honom och min bror. Det var skönt och avslappnat i kontrast till hur det varit på stan natten innan. Min far hade lagat klyftpotatis och klyftpotatis, vinet var gott och alla var glada så det fanns egentligen ingenting mer man kunde begära.


Glad Simon.


Och en glad far.

Senare på kvällen när jag begett mig hemåt så ringde Gustav till mig och undrade om jag inte skulle komma över och dricka lite vin med honom. Han lockade också med att han hade en heliumballong vi kunde leka med så jag var helt enkelt tvungen att bege mig dit. Vi satt på hans balkong och drack vin, inhalerade lite helium så att våra röster lät fruktansvärt roliga och bara njöt av livet. Jag hade inte umgåtts med honom på ett tag så det var extra trevligt. Så småningom bestämde vi oss för att bege oss ner mot stan och titta på Tribe Vibes som spelade. De var helt okej men människorna i publiken var desto jobbigare så när de spelat ganska länge bestämde vi för att bege oss hemåt. Jobbiga människor till trots så var det en riktigt bra kväll.

Nu fortsätter det som alla i hela världen har väntat på; filmlistan! Idag ska tyngsta filmen nummer åtta rankas och idag har jag valt att presentera en fantastisk svensk film: Sånger från andra våningen.


Sånger från andra våningen av Roy Andersson

Denna filmen består av olika ganska vardagliga situationer som berättar om vanliga människors livsöden och på ett oerhört snyggt och skickligt sätt gestaltar dessa. Blandningen av de episoder som känns väldigt troliga att inträffa och de fullkomligt absurda fungerar väldigt bra i filmen och allting genomsyras av en väldigt träffande tragik. Roy Andersson är en riktig mästare på att framställa den svenska misären och det gör han verkligen till fullo i denna film som innehållet till trots ändå på många sätt är en väldigt vacker film. Den ger mycket att fundera över och är en av de snyggast filmade filmer som jag vet. Samtidigt är dialogerna perfekt utformade och gör att filmen i sin helhet skänker en väldigt stark känsla.

Nu ska jag alldeles strax dra iväg och bada tillsammans med min far. Jag återkommer förmodligen ikväll för att skriva någonting exceptionellt givande.

Elias

Som väntat var stämningen nu under de pågående Karl-Oskar dagarna här i Växjö lika sunkig som jag förväntat mig och trots att jag sökte Kafé Deluxe som en fristad så blev det ändå inte så jättekul. Gamla hjulspår används igen men av andra människor medan jag resolut ser på och för en gångs skull känner mig gammal. Att göra det vid nitton års ålder känns lite sorgligt, men som tur är varar ju det hela bara under helgen och snart retirerar de jobbiga människorna tillbaka till sina bon.

Nu går vi vidare till någonting roligare; filmlistan! Jag tänker nu lista nummer nio på min lilla lista på de tio tyngsta filmerna och jag har då valt att lista Funny Games denna gång.


Funny Games av Michael Haneke.

Om man på ett bra sätt ska definiera psykisk terror så är denna film ett praktexempel. Det är en film som skapar ett sånt oerhört obehag när man tittar på den så att man helt enkelt måste fortsätta att titta. Istället för att som en film som Saw anspela på det rent fysiskt obehagliga och splatter så framhävs de mörka sidorna av människans natur. Hanekes teknik skapar ett fullständigt annat djup där obehaget går rakt in i benmärgen och allting bottnar i någonting samtidigt som en stor meningslöshet är närvarande. Vill man känna att man lever och må lite så där skönt dåligt efter en film och bli lite omskakad är det definitivt en film att se. En oerhört tung filmupplevelse som lämnar sina spår. Väldigt välgjord och sevärd men ingenting för den som är ute efter någonting lättsamt.

Igår träffades jag, Peter och Joar för att hitta på någonting revolutionerande. Efter att vi ätit lite thailändsk mat på Tam Nak så gick vi till coop nära för att införskaffa folköl. På vägen dit kände jag och Joar ett behov att visa våran solidaritet med Peter som var drabbad av ett djävulskt skoskav. Det var så här ensko-regeln skapades som skulle gälla under resten av kvällen.


Ensko-regeln föds.

När vi var färdiga med våra inköp som bestod av tre sorters folköl (Tingsryd Pilsner, Mariestads och Three Hearts green eko lager) så började planerna inför kvällen att formas. Vi bestämde att den skulle gå i grönskans tecken. Vad detta innebar att vi skulle hitta ett antal gröna eller gemytliga platser, dricka en öl på varje ställe för att slutligen avsluta det hela med Det gröna guldet på staglabacken. Vårt första stopp blev en trevlig liten glänta med tre träd som bildade en triangel och den första ölen som testades blev Tingsryd Pilsner som senare blev utsedd till top dog.


En väldigt trevlig glänta.

Nästa stopp på vägen hittade vi i närheten av Fagrabäck där vi hittade lite skog att slå oss ner vid och det hela fortsatte med Three Hearts green eko lager som tyvärr inte nådde upp till den förra ölens storhet. Men det var ett trevligt ställe att sitta och snacka på.


Mysigt.

Det hela fortsatte med att vi traskade vidare ett bra tag, vi gick förbi hemköp och köpte lite chips och forsatte mot öster för att hitta nästa ställe att stanna på. Till sist blev vi lite trötta på att gå och trots Peters protester slog vi oss ner vid ett lugnt ställe i närheten av ett villaområde.


Fantástico!

På promenaden vidare mot nästa ställe så hittade vi en badboll som självklart togs upp i gemenskapen och vi hittade också en vägg med ett äpple på som vi aldrig sett förut. Och så, bara för säkerhets skull så tog vi en bild som vi ska ha om vi någonsin skulle få för oss att göra en skiva tillsammans. Så slog vi oss ner på ett väldigt litet berg och fortsatte ha trevligt.


Om vi någonsin gör en skiva.


Badbollen välkomnades i gemenskapen och äpplet lyste upp världen.


Show must go on.

Äventyren på vägen fortsatte, Joar hittade två bollar till som vi ratade för att de inte var nära på så fabulösa som den boll vi redan hade. Så kom vi till slut fram till serveringen vid en pizzeria som var stängd för dagen och slog oss ner för att göra ett sista stopp innan staglabergets crescendo.


Söta pojkarna, galne Peter, fötterna och skorna och avskedet, once again.

Så var det då äntligen dags att ta sig mot staglaberget men före det var joar tvungen att försöka klättra upp i en gran.


Climb, climb, climb the tree.

Till slut kom vi då fram till staglaberget och det gröna guldet serverades till massorna, som inte gillade det så jättemycket men ändå kände att det var fullständigt värt det. Eftersom smaken inte riktigt var så angenäm som man kunde önska dracks det inte så mycket men det smakades åtminstone. Vi var väldigt nöjda ändå.


Jomen, så att...

Kvällen avslutades med att vi släppte tillbaka badbollen där den hörde hemma med ett högtidligt farväl och att Peter gjorde en staty lite finare med ett par blommor, en underbar kväll helt enkelt!


Hej då bollen.


Fina blommor.

Jag hoppas det kommer fler kvällar som den här. Men ikväll blir det chill på staglabacken och möjligtvis lite deuxe, ciao!

Idag fick jag för mig att gå ut i trädgården med mina kamera och fota det som kändes fint. Så det gjorde jag.


En påfågelfjäril med vackra vingar.


En humla.


En citronfjäril.


Grodan håller vakt i trädgården.


Påfågelfjäril som skaffar lite nektar.


Den lila blomman var definitivt ett populärt fjärilshangout.


Ett bi i en ringblomma.


Fjäril i en ringblomma.


En fin skata i trä som ingen annan än min egen morfar tillverkat.


Fina.


Citronfjäril.

På kvällen grillade vi korv, min mor gjorde en god sallad och oundvikligen så var allting upplagt för sausage surprise. Det innebär att man lägger alla korvar av minst 2-3 sorter på samma tallrik lite huller om buller så är det lika spännande att se varje gång man tar en korv vilken sort man kan råka få. Sedan var vi mätta och glada.


Nöjd mor och bror.

Idag sprang jag ner på stan och träffade Daniel, Peter, Pär och Tobias. En del tid passerade med att vi inte riktigt visste vad vi skulle hitta på men så småningom kom vi fram till att det var en bra idé att gå och äta på Bröderna Bloms Plåt, ett ställe med bl.a. väldigt goda bakade potatisar. När lunchen var avklarad gled vi runt lite planlöst och övergav Daniel när han ställde sig i rulltrappan ner till Clas Ohlson. Då blev han både förvirrad och lite panikslagen så han sprang snabbt uppför rulltrappan igen. Det var också i denna veva då Peter lite pinsamt råkade slå ut med armen och stoppa en främling från att gå nedför rulltrappan. Nästa stopp blev affären där Aude jobbar där Pär fick väldig lust att stjäla några smycken men inte riktigt vågade. Sedan började det bli dags att splittras och jag drog in på ICA, köpte en trisslott och en påse chips och vann femtio kronor på trisslotten. Oh happy day!


Två söta killar, två smurfar som räcker fingret, Peter the hulk och Aude i sin fancy boutique.

Nu har jag för övrigt bestämt mig för att berika min blogg med ett nytt påhitt, jag har nämligen tänkt att lista de tio, av någon anledning som jag senare specificerar, tyngsta filmerna jag sett hittills. Det bör också sägas att ordningen på filmerna inte nödvändigtvis måste komma som den tyngsta sist. Jag hoppas kunna nämna några titlar som åtminstone av en del kan tänkas vara okända. Så låt listan börja så då sätter vi igång med nummer tio direkt!


The Machinist, regisserad av Brad Anderson.

Här kommer då nummer tio där jag valt att presentera filmen The Machinist, den film där Christian Bale verkligen visar att han kan vara en fantastisk skådespelare. Själva filmen handlar om Trevor Reznick, en industriarbetare som lider av insomnia och för varje dag som går bara blir tröttare och mer utmärglad. Underliga saker sker runt omkring honom och han börjar bli paranoid. I och med att underligheterna ökar ifrågasätter han sitt förstånd mer och mer.

Eftersom filmen är så pass välgjord som den är, miljöerna så träffande och Bale så övertygande i rollen som Reznick blir man väldigt engagerad av filmen. Det är de små detaljerna som bygger upp helheten och denna film är full av snygga små detaljer som så småningom kan kopplas samman och bilda någonting större. En ganska obehaglig film som lämnar en lite lustig känsla, men framförallt väcker många tankar. När den tar slut finns det många saker att fundera över och ju mer man tänker efter desto mer träffsäker känns filmen. Se den!

Igår kväll tog jag en badtur med Aude där vi betonade hur exceptionellt dekadenta vi var. Det låg en massa konstigheter i luften och vi trallade på Take a walk on the wild side av Lou Reed. Du-du-du-du-du-du-du-du-du-du-du-du-du-du-du-du... Men mest av allt undrade vi vart världen är på väg. Jag tror att den är på väg någonstans åtminstone men förmodligen åt något så komplicerat håll att det blir väldigt svårt för en vanlig människa att hänga med. Det vore mycket lättare att vara en katt och bara äta, sova och ibland posa på en bild som någon tar.


Hej, jag är en katt.

Idag kom jag hem från Emmabodafestivalen efter att ha spenderat större delen av morgonen med att vänta på att Erik skulle vakna inne i tältet. Nu är jag hyfsat sliten men väldigt glad över att jag åkte till festivalen, tveklöst värt det! Tyvärr vågade jag inte ta med min kamera men jag kan säkert hitta någon bild ändå.

Jag och Erik kom fram till festivalen i torsdags kånkandes vår tunga packning och blev bemötta av Dante och Elsa som erbjöd sig att hjälpa oss leta upp en bra plats att sätta upp tältet på och officiellt starta upp vårat camp. Vi hittade en fin plats intill ett par träd där vi precis hann sätta upp vårat tält innan det började regna. Sen anlände de andra och satte upp sina tält och festivalandet kunde börja!

Vi gled iväg och tittade på Bob Hund som gjorde en fantastisk spelning. Åter vid campet så ölade vi vidare och hade det väldigt bra helt enkelt och sen var det dags att dansa. När 2manydjs spelade dansade vi leran till trots skorna av oss. Men oavsett hur mycket jag dansade och smutsade ner mig så var det fullständigt omöjligt att göra den franska flaggan på mina espandrillos lerig. Jag och Pauline kom fram till att den måste inneha någon dold kraft.


Ze flag stands strong!

Andra dagen vaknade folket upp och kände sig ganska slitna efter gårdagen så vi bestämde oss för att gå in till stan och äta pizza. När det var avklarat begav vi oss till campet för att börja festandet ännu en gång. Plötsligt hittade Viktor en fantastisk ordväxling inspelad på hans mobil;

"Vad sa de till dig Erik?"
(Erik böjer sig fram och tittar rakt in i kameran med en dödsallvarlig min)
"De sa att de älskade mig!"

Det hela blev bara ännu mera komiskt när det visade sig att Erik inte hade något minne alls av att han sagt det. En annan skön grej startades när Dante kom och lärde mig världens bästa och enklaste dryckeslek. Den består av fyra ord som man säger på finlandssvenska: öppnar, slurp, nu och slut. Varje gång någon säger nu ska man dricka och de andra orden är mest till för att det är roligt att prata finlandssvenska.


 
Efter några rundor av leken var det dags att gå och titta på Florence Valentin vars sångare förgyllde spelningen med sitt mellansnack om samhällsklyftor och att störta regeringen. Han sa många väldigt humana och vettiga grejer som jag hade lätt att relatera till. Dock kunde inte spelningen stämningsmässigt jämföras med förra gången jag såg dem på Deluxe. Efter Florence Valentin var det dags att gå och dansa med Navid Modiri & Gudarna som gjorde en skön spelning med massa låtar jag kunde. Sen bojkottade jag och Pauline Markus Krunegård och gick istället och tittade på de mycket mera sevärda Metronomy som spelade lite lustig men ändå trevlig musik.

I campet krigsmålade sig sedan Pauline inför Late Of The Pier och The Wombats och sprang iväg för att titta på dem. Jag däremot fryste ganska rejält så jag tänkte gå in i mitt tält och hämta min jacka. Men väl inne i tältet slogs jag av hur varm och skön sovsäcken såg ut, jag kunde ju bara vila en liten stund. Nästa gång jag vaknade upptäckte jag att Erik helt plötsligt låg bredvid mig och jag blev lite förvirrad. När jag sedan fick för mig att gå upp insåg jag att klockan var kvart över fyra och The Wombats slutat spela för tre timmar sedan. Så jag och Erik gjorde helt enkelt det bästa av det, steg upp och gick runt och flummade tillsammans ett par timmar och träffade två sjukt trevliga stockholmare. Sen sov jag en timme till och den nya dagen var på ingång.


Denna dag kom Lollo och Johanna till festivalen.

Under den sista dagen var det ganska få band/artister som kändes sevärda så under större delen av den så hängde jag i mitt eget eller andra människors camp. Jag träffade massa softa människor och bara hade det gött ända fram tills det var dags att gå och se på Svenska Akademien som var väldigt roliga att se igen. Det som är skönt med dem är att man vet att de alltid levererar och denna gången jag såg dem gjorde de det i allra högsta grad. Vi dansade tills vi inte pallade mer och sen dansade vi lite till. När det var slut så sprang jag och Pauline iväg och tittade på festivalens joker, The Pains Of Being Pure At Heart, ett amerikanskt band som lät sjukt mycket som ett brittiskt och jag hört skulle vara bra live. De var jättebra och jag kände mig riktigt lycklig när jag tittade på dem. En skön överraskning. Slutligen tittade jag lite på Familjen som inte var särskilt mycket att ha och sen hängde jag runt lite med olika människor och gick och la mig.

En mycket god festival!