Idag har jag varit duktig och målat en av väggarna på huset, så nu kan jag vara riktigt stolt. Det var en konstig natt inatt, jag gick som vanligt och la mig ganska sent men sen så vaknade jag klockan åtta och kunde inte somna om. Verkligen skitjobbigt, men efter att jag käkat var jag uppe och sprang igen och då var det bara att måla som gällde. Nu är jag klar med det och har egentligen inte särskilt mycket planerat, förmodligen ska jag väl titta på någon film lite senare. På tal om filmer då så ska jag nu lista nummer fem på min filmlista som täcker de tio tyngsta filmerna.


Carandiru av Hector Babenko.

Carandiru är en lite annorlunda men väldigt bra film där den faktiskt oerhört tragiska historien i sig och de fantastiska karaktärerna samverkar på ett fantastiskt sätt. Den utspelar sig på ett fängelse där det i princip är fångarna som styr och i många fall väljer att vara där själva eftersom det inte finns någonting att hämta i samhället på utsidan. Fängelset låg innan det revs i Brasilien och det är väl ingen hemlighet att de små människorna har väldigt svårt att klara sig där. Men istället för att endast lägga fokus på tillståndet så får man en ganska ingående blick på alla karaktärerna som man trots att de ofta gör fruktansvärda saker ändå sympatiserar mycket med. På så vis är det en ganska nyanserad film. När sedan en väldigt tung och tragisk händelse inträffar ger det samtidigt filmen en väldig tyngd i det den vill berätta om. Att också fängelset verkligen funnits på riktigt och att det som sker även skett på riktigt är också en sak som gör filmen intressant. I sin helhet är filmen ett bra exempel på hur träffande och innehållsrika brasilianska filmer kan vara.