Den väldigt lyckade dagen på universitetet igår följdes idag upp av en väldigt intressant föreläsning idag där det klassiska berättandet diskuterades. Läraren vi har är väldigt duktig och det känns grymt att få lära sig mer om någonting jag verkligen är intresserad av. Efter föreläsningen mötte vi upp Joar, Tobias och Aude och lunchade på Tufvans. Efter lunchen tittade vi på Citizen Kane som var en ganska bra film men man blev lite sömnig av den. Den var inte direkt knivskarp men helt klart intressant att titta på. Så nu för att betona att jag verkligen satt igång med kursen i filmvetenskap så ska jag avsluta min filmlista och droppa the big number one.


Requiem for a dream av Darren Aronofsky.

Titeln säger ganska mycket när det gäller denna filmen; dödsmässa för en dröm. Hela filmen bär på en oerhörd tyngd och människorna som porträtteras i den väcker väldigt stor sympati hos mig. Men det är just därför den blir så bra. Miljön är mitt i prick, skådespelarna gör ett fantastiskt jobb och samtidigt som filmen är mycket tragiskt så är den samtidigt väldigt vacker. Det är oerhört sällan jag kan bli så engagerad i livsöden som jag blir av just denna film och när slutet kommit så finns den där tyngden kvar inom en. Den gör ett väldigt avtryck, förmedlar en känsla på ett fantastiskt snyggt sätt och skapar många tankar. En av de absolut mest välgjorda filmer jag sett och förmodligen också den tyngsta. Se den om ni har möjlighet!

Efter en väldigt regnig dag med inte särskilt mycket att göra så finns det helt enkelt bara en sak kvar att hitta på: lista nummer två på filmlistan som jag inte riktigt vet vad den mäter. Väldigt intressanta filmer listas i alla fall kan jag lova.


Fargo av Joel & Ethan Coen.

Fargo är med eftersom stämningen i filmen är helt oslagbar. Först och främst är själva grundidén med handlingen helt fantastiskt och sådana kontraster som till exempel finns mellan de båda "skurkarna" i filmen gör det hela ännu bättre. Det är svårt att beskriva vad som gör den så briljant egentligen men det är förmodligen att allting är så skickligt gjort och den överhängande bisarrhet som följer med genom hela filmen. När slutet sedan kommer vävs allting ihop på ett underligt vis och man kan bara skratta åt att det är så absurt. Coen-bröderna är så sjukt duktiga på att få fram just den känslan som man får av denna filmen och det är den där känslan som gör det hela så oerhört bra.

Jag, Aude och Erik gav oss ut på en riktigt trevlig promenad där vi skvallrade lite smått om saker lite för grova för att nämna här och kom fram till att Växjö nog är ett ganska konstigt ställe ändå. Hur som helst känns det ju bortkastat att fundera för mycket över det och är man bara lite smart så lär ju ingenting otrevligt hända. Snart är det dags för skolstart, Erik sticker iväg till Malmö, Aude ska gå den till synes seriösa men enligt henne ganska oseriösa bibliotekarieutbildningen och jag satsar på filmvetenskap. Det känns bra med lite omväxling och något att göra istället för att ha så oerhört mycket tid som jag har nu. Oftast resulterar det i att jag bara gör någonting som inte är särskitl vettigt. Nu listar jag i alla fall nummer tre på min filmlista:


Sin City av Frank Miller.

Den här filmen får vara med bara för att den är så otroligt snygg och faktiskt visar att man kan göra en film med många stereotyper oerhört bra. Eftersom den är så snygg blir hela filmen en njutning rent visuellt men har också flera parallella historier att följa. Hela filmen genomsyras av någon slags laglöshet och det skapas någon annan moral kring gott och ont. Till skillnad från många andra filmer där gott och ont porträtteras väldigt tydligt så görs det här mycket medvetet som ett stilgrepp och det blir helt enkelt istället väldigt intressant och inte minst underhållande att följa. Slutligen så är förmodligen Sin City den film med det snyggaste våldet någonsin. Det märks väldigt tydligt att Robert Rodriguez och Quentin Tarantino är inblandade eftersom det är så sinnessjukt snyggt helt enkelt. Om man vill se någonting mycket underhållande och kliva in i en annan värld ett tag så är detta rätt film.

Kvällen spenderades med Emmy och Gustav hemma hos Emmy där vi pratade och tog varsin öl som alla gör. Förutom det har jag inte gjort så fruktansvärt mycket under dagen. Jag har läst lite i The Sons av Franz Kafka som jag inte riktigt vet vad jag tycker om ännu, men det får vi väl se. Kollade in schemat för kursen i filmvetenskap som jag ska gå på universitetet här i Växjö också och det ser riktigt bra ut måste jag säga. Föreläsningar på förmiddagarna och sen laborationer i form av att titta på film på eftermiddagarna. Nu ska nummer fyra på min filmlista utnämnas!


Dersu Uzala av Akira Kurosawa

Anledningen till att jag valt att ha med Dersu Uzala på listan är att den skiljer sig väldigt mycket från de filmer som görs idag. Istället för att fylla ut allting med ständiga händelser och interageranden så får tystnaden och stämningen i själva scenen tala. Dessutom råkade jag se filmen för första gången för ganska länge sedan när jag inte var äldre än kanske nio eller tio och långt efteråt fanns filmen kvar i mitt minne trots att den inte på något sätt är en film riktad till barn. Det var någonting speciellt med den som gjorde att jag mindes den, förmodligen den mest intressanta karaktären i filmen, Dersu, som lever som han lär helt ensam ute i Tajgan i Ryssland. Filmens fokus ligger på vänskapen som uppstår mellan Dersu och en man som leder en expedition utsänd för att rita upp kartor. En ganska annorlunda film som helt klart är sevärd. Bara karaktären Dersu gör den värd att se.

Idag har jag varit duktig och målat en av väggarna på huset, så nu kan jag vara riktigt stolt. Det var en konstig natt inatt, jag gick som vanligt och la mig ganska sent men sen så vaknade jag klockan åtta och kunde inte somna om. Verkligen skitjobbigt, men efter att jag käkat var jag uppe och sprang igen och då var det bara att måla som gällde. Nu är jag klar med det och har egentligen inte särskilt mycket planerat, förmodligen ska jag väl titta på någon film lite senare. På tal om filmer då så ska jag nu lista nummer fem på min filmlista som täcker de tio tyngsta filmerna.


Carandiru av Hector Babenko.

Carandiru är en lite annorlunda men väldigt bra film där den faktiskt oerhört tragiska historien i sig och de fantastiska karaktärerna samverkar på ett fantastiskt sätt. Den utspelar sig på ett fängelse där det i princip är fångarna som styr och i många fall väljer att vara där själva eftersom det inte finns någonting att hämta i samhället på utsidan. Fängelset låg innan det revs i Brasilien och det är väl ingen hemlighet att de små människorna har väldigt svårt att klara sig där. Men istället för att endast lägga fokus på tillståndet så får man en ganska ingående blick på alla karaktärerna som man trots att de ofta gör fruktansvärda saker ändå sympatiserar mycket med. På så vis är det en ganska nyanserad film. När sedan en väldigt tung och tragisk händelse inträffar ger det samtidigt filmen en väldig tyngd i det den vill berätta om. Att också fängelset verkligen funnits på riktigt och att det som sker även skett på riktigt är också en sak som gör filmen intressant. I sin helhet är filmen ett bra exempel på hur träffande och innehållsrika brasilianska filmer kan vara.

Att det mest produktiva jag gjort idag var att lägga upp en video på facebook där Peter ligger på marken och jämrar sig lite säger en hel del om min dag i stort. Jag har också gått runt i samma t-shirt som det står Ciao Ciao Italia på i samma stil som Coca Colas logga, så det har med andra ord inte blivit mycket aktivitet utanför huset. Men det skiter jag i, för jag är ledig. För att göra någonting en smula mera produktivt så ska jag i alla fall slänga upp nummer sju på listan på de tio av någon anledning tyngsta filmerna.


Kaze no tani no Naushika av Hayao Miyazaki.

På den sjunde placeringen på listan väljer jag då alltså att lägga Kaze no tani no Naushika (engelsk titel Nausicaä of the Valley of the Wind). Det gör jag för att Hayao Miyazaki är så fruktansvärt bra på det han gör och för att han redan 1984 på ett sådant konstnärligt vis tog upp hur vi människor misshandlar jorden. Det gröna tänket var ju knappast så uppe på tapeten då men med den här filmen visade Miyazaki någonting annat. Hela filmen är underbart tecknad på det väldigt stilfulla sätt som resten av Miyazakis filmer också är tecknade på. Musiken, bilderna och handlingen fungerar fantastiskt bra tillsammans och samtidigt som vissa onaturliga saker sker i filmen så är den väldigt lätt att tillämpa på vår värld. Om man inte vill fokusera på dess budskap är det annars en utmärkt film att bara se på eftersom det trots tyngden bakom innehållet finns en väldigt härlig känsla genom hela filmen. Det är svårt att verkligen definiera vad som är så oerhört bra med den men jag tror det är att helheten smälter samman på ett sådant bra sätt och filmen blir helt enkelt en njutning att titta på. Tecknad film är en väldigt underskattad kategori som för det mesta bara anses kunna få människor att skratta eller vara lite småsöta. Men Miyazaki visar att det kan vara annorlunda och skapar en film som i allra högsta grad kan mäta sig med otecknade. Se den så kommer ni förstå vad jag menar.

Som väntat var stämningen nu under de pågående Karl-Oskar dagarna här i Växjö lika sunkig som jag förväntat mig och trots att jag sökte Kafé Deluxe som en fristad så blev det ändå inte så jättekul. Gamla hjulspår används igen men av andra människor medan jag resolut ser på och för en gångs skull känner mig gammal. Att göra det vid nitton års ålder känns lite sorgligt, men som tur är varar ju det hela bara under helgen och snart retirerar de jobbiga människorna tillbaka till sina bon.

Nu går vi vidare till någonting roligare; filmlistan! Jag tänker nu lista nummer nio på min lilla lista på de tio tyngsta filmerna och jag har då valt att lista Funny Games denna gång.


Funny Games av Michael Haneke.

Om man på ett bra sätt ska definiera psykisk terror så är denna film ett praktexempel. Det är en film som skapar ett sånt oerhört obehag när man tittar på den så att man helt enkelt måste fortsätta att titta. Istället för att som en film som Saw anspela på det rent fysiskt obehagliga och splatter så framhävs de mörka sidorna av människans natur. Hanekes teknik skapar ett fullständigt annat djup där obehaget går rakt in i benmärgen och allting bottnar i någonting samtidigt som en stor meningslöshet är närvarande. Vill man känna att man lever och må lite så där skönt dåligt efter en film och bli lite omskakad är det definitivt en film att se. En oerhört tung filmupplevelse som lämnar sina spår. Väldigt välgjord och sevärd men ingenting för den som är ute efter någonting lättsamt.