Nu sitter jag skönt mörbultad här hemma och tänker tillbaka lite på festivalen som varit. Jag är fantastiskt nöjd! Tyrolen visade sig vara en av de bästa festivalerna som överhuvudtaget går att finna i Sverige. Stämningen var hela tiden mysig och gemytlig och det gick alltid att hitta någonting som hände i något hörn av festivalområdet.

Det började med att jag på fredagsförmiddagen åkte ut tillsammans med Uffe och Johan. Jag och Uffe satte upp våra grejer under ett plåttak och det bildades ett spartanskt litet skivsäljarstånd. Sedan tittade vi runt, fikade och väntade på attt Johans PA-system skulle anlända.


Hela stället präglades av en gammaldags folkparkskänsla.


Fantastiskt välbevarade bilder prydde väggarna på flera ställen.




Underbara målningar i taket på en av scenerna.


Mysig servering.

Så småningom började allting rulla igång, människor som inte var funktionärer anlände och festivalen hade officiellt börjat. Försäljningen startade, vi turades om lite med att stå och sälja eller gå och titta på saker och jag fick besök först av min bror och sedan av Lovisa. Sen gick vi och tittade lite på Anders F. Rönnblom, ett band med gubbar som spelade lite småtrevlig musik och mest var sevärda för att en av medlemmarna såg ut som en blandning av en vithårig Bob Dylan (nuvarande ålder) och Bilbo Baggins från Sagan om ringen. Sedan tittade vi på Mikael Wiehe som stundvis var riktigt bra men det gick ändå inte att komma ifrån känslan av att han är ganska pretentiös. När han stod där och sjöng sina texter lät det på honom som om han berättar fantastiskt storslagen historia om hela världen. Det kändes helt enkelt inte genuint.

Efter en artistmässigt inte fantastisk start på festivalen så kom då lyckligtvis den fantastiske Stefan Sundström och visade var skåpet skulle stå. Till skillnad från Wiehe var han inte ett dugg pretentiös och det var helt omöjligt att inte sympatisera med honom när han stod och sjöng sina underbart vardagliga texter om sådana svårbeskrivliga saker. Men Sundström träffade mitt i prick. Något som också gjorde mig glad var att han sjöng om Skogsnäs och det sätt han dissade Björn Ranelid på var fantastiskt kul.


Stefan Sundström.


Mästaren.

Men det visade sig att kvällen hade mer att bjuda på än Stefan Sundström. Ska 'n ska skulle precis börja spela och jag kände mig inte så jättepeppad, hade precis köpt en korv jag tänkte avnjuta och vandrade långsamt in mot scenen. Då kom min bror fram till mig med de ungefärliga orden "Fan, Elias jag är så sjukt peppad! Kom nu, ät upp din korv så dansar vi!". Det resulterade i att jag också blev aspeppad så jag slängde i mig min korv i tre stora tuggor och på vägen plockade vi upp min andra bror och Viktor och sen gick vi längst fram och dansade. Jag dansade verkligen bokstavligt talat ut min själ, hade massor av kraft och ville att de aldrig skulle sluta spela. Helt underbart.


Tyrolen by night.

Efter Ska 'n ska var vi svettiga efter allt dansande och kände helt spontant att ett nattbad vore en bra idé. Vi gick förbi tältet mina bröder och Viktor hade, tog med oss några Tuborg och några Bryggmästare och gav oss iväg på jakt efter sjön. När vi då frågade några människor efter vägen till sjön så pekade en av människorna mot skogen och gav beskrivningen:
"Tvärs över gärd't, sen är det lite si och så."
Med vårt nyfunna självförtroende efter denna lysande beskrivning så gick vi längs vägen och in på småvägar lite hit och dit, jag och Viktor hade ett springrace som jag förlorade och blev rysligt utmattad av. Till slut började vi inse att vi förmodligen inte skulle hitta sjön så det var dags att lägga sig på marken och beundra stjärnorna istället. Efter att vi tillkännagett nederlaget fanns det inte så mycket mer att göra än att gå och lägga sig, så vi klämde in oss i tältet och gjorde just det.


Simon, Kiven, Samuel samt Viktor stolt ståendes.

Nästa dag inleddes med en förtjusande roséfrukost där det dracks Åkessons Roz Oz och åts polarbröd. På vinets kartongen stod det att det var från South Australia, Australia. Viktor förklarade att detta Roz Oz tydligen var resultatet av att man tagit allting från Ozzfest, tryckt ihop dem och gjort ett rosévin av det. Fantastisk frukost.


Simon och Viktor bilmattsliggunderlaget.


Samuel.

Jag kilade iväg och kollade vad som hände där vi sålde skivor men Uffe hade precis öppnat upp igen och det hände inte särskilt mycket så jag gick en runda och fotade lite. Sen gick jag tillbaka till mina bröder som satt vid tältet och bjöd mig på en Bryggmästare. Vi avnjöt varsin i solen och hade det riktigt gött tillsammans.


Sekunder innan Simon hällde öl i Samuels mun.

Dagen fortsatte väldigt bra, jag jobbade lite ibland och umgicks lite med människor ibland. Så småningom gick vi iväg och tittade på Dan Viktor som var väldigt bra, härlig på ett opretentiöst sätt och spelade sköna visor. Sedan hände det inte så mycket och både jag och Samuel kände oss lite uttråkade. Till slut kom en ljushet i det hela när vi som jag lovat skulle gå bort och titta när Midas skulle introducera bandet Faela. Han läste då en dikt han skrivit och gjorde det på ett väldigt bra sätt. Sen började Faela spela riktigt bra musik och både jag och Samuel blev mer pepp igen. Florence Valentin tittade vi senare också på men de hade ingen riktig spets i deras framförande och jag blev lite besviken när jag insåg att stora delar av mellansnacket och hela låtlistan var identiskt med snacket och låtlistan på Emmaboda.

Det sista som hände på festivalen var Svenska Akademien som presterade lika bra som vanligt och trots att jag var mörbultad och oerhört trött så kunde jag inte låta bli att dansa. Efter ett värdigt avslut på festivalen lastade vi på alla grejer på släpet och åkte hem till Växjö igen. Mörbultad och med träningsvärk efter allt dansande så finner jag mig själv idag fantastiskt glad över helgen.


Jag hoppas återvända hit nästa år.