Jag läste ett inlägg på Peters blogg om studenten och insåg att mina minnen är lite som ett dubbeleggat svärd. Trots att jag verkligen älskar att minnas dem så blir jag samtidigt så oerhört sentimental och vill tillbaka till den tiden. Men när jag tänkt efter så vill jag ju ändå inte tillbaka eftersom jag vet att jag aldrig skulle kunna uppleva det på ett sådant bra sätt igen. Men oavsett vart jag tar vägen eller vad jag tar mig till så vet jag ändå vart jag ska komma utkrälandes ur buskarna och lite lojjt hälsa nästa år, natten till den sjätte juni.


Natten till den sjätte juni, ett mycket viktigt datum.

Även om jag har lätt för att bli sentimental kring det hela så blir jag mer och mer inriktad på det som ska komma. Själva dagen efter vi tog studenten var en orgie i, just det, sentimentalitet. I klassrummet satt alla och förstod inte riktigt att det var slut, när alla skulle skiljas åt fälldes många tårar och vi var några som stannade kvar på skolan ett tag för att säga farväl till skolan. Jag hade någonting särskilt att göra; jag var tvungen att fullfölja det Mofasa-ögonblick jag haft när jag hoppade uppför en vägg man kan ta sig över och precis när jag skulle häva mig upp kom Axel, tog mina händer och sa "Mofasa!". Då ramlade jag ner igen. Jag kunde helt enkelt inte lämna skolan utan att fullfölja det så jag samlade mina krafter och klättrade uppför väggen. Efter det skrev jag och Pauline varsitt meddelande i de skåp som vi haft. I och med allt detta var jag slutligen nöjd med mitt farväl av skolan och det var dags att gå vidare. Ändå känns det inte konkret som att jag har gått vidare riktigt, all denna lediga tid är fortfarande som ett sommarlov där jag fått jobb. Men till hösten ska jag inte till Katedral utan till universitetet istället. Det känns bra.


Estudientens lyckliga dar...

Förresten är jag just nu i färd med att läsa om Kafka på stranden, ännu ett mästerverk av Haruki Murakami. Om man inte läst någonting av honom innan är det en utmärkt bok att börja med. Den handlar om en pojke som sticker hemifrån för att hitta lyckan någon annanstans och även försöker fly från den profetia som förföljer honom. Man får följa honom och även en gammal man vars öde på något vis verkar sammanflätat med pojkens. Ju längre in i boken man kommer desto mer intressant blir det hela. Murakami beskriver även i denna bok på ett fantastiskt sätt betvivlan på vad som är verkligt och inte, vad är dröm och vad är verklighet? Helt enkelt en fantastisk bok som lämnar en i ett omtöcknat men väldigt insiktsfullt sinnestillstånd.


Kafka på stranden med katten herr Otsuka på omslaget.